Besök i Gikongoro

Efter cirka två timmars bilfärd enligt principen ”tuta-och gasa” kom vi fram till Gikongoro.  När man kommer till den barnbyn slås man av hur vackert Rwanda är, de tusen kullarnas land gör verkligen skäl för sitt namn. Barnbyn slingrar sig längst en av dem och blir på så sätt en så naturlig del av stan.

Även denna barnby fördubblade kapaciteten efter folkmordet, efter många och långa försök att hitta släktingar till de omkring 300 barn som var ensamma fick de 60 som inte hade någon kvar i livet ett nytt hem i den nya delen av barnbyn. Idag har de flesta flyttat till ungdomsboendet där de tar hand om sig själva lite mer, men har ändå mamma nära om det skulle behövas. Enligt personalen har det varit en lång väg och alla har fått psykologisk hjälp att hantera att inte känna till sin bakgrund.

På eftermiddagen får vi träffa en kvinna som får stöd genom vårt familjestärkande program. Vår FSP koordinator känner alla 143 familjer och de 250 barnen de arbetar med. Hon är ensam heltidsanställd men har hjälp av tre volontärer som jobbar 3 dagar i veckan.

Kvinnan vi träffar har en affär, säljer mjölk, bröd och stapelvaror. Hennes man försvann när deras dotter var två år. När hon fick kontakt med SOS hade hon inget fast jobb och var tvungna att flytta runt till olika boenden och hade knappt nåt att äta. Hon fick ett räntefritt mikrolån för att starta en butik. Nu driver hon sin affär, har byggt ett eget hus av lera, trä och rep och visar stolt att hon dragit in el i huset – det är långt ifrån alla som har det. Hon odlar grönsaker för eget bruk och det som blir över säljer hon i affären. Idag är hennes dotter 5 år och går i SOS förskola.  Allt detta har hon gjort på drygt ett år. Nu ska hon börja betala tillbaka lånet, sen kanske försöka utöka sin affär.

Hon visar oss vägen ner för backen till hennes nya hus, en brant jordväg, flera hundra meter nerför sluttningen. Vi vill inte tänka på hur den ser ut under regnperioden. I sitt hus säger hon stolt att hon idag kan ge sin dotter och sig själv att äta varje dag, något som inte var fallet innan.

//Anders och Anna

Morgondagens hjältar

Jag är i Rwanda med ett av de företag som vet att socialt ansvar kan vara en del av affären. Cybercoms nya CSR-ambassadörer ska få se hur delar av företagets ansvarsarbete gör skillnad i grundskolan som de stödjer i Gikongoro.

Efter stopp i Rom, Addis och Entebbe landade vi äntligen efter 18 timmar i Kigali. Ett kärt återseende på många sätt. Framför allt att träffa Alfred, vår nationella chef, engagemang och hjärta personifierat. Men också den varma brisen, vackra miljön, fint, rent, uppstyrt och min personliga favorit: det lagstadgade förbudet mot plastpåsar, av miljöskäl.

Det finns tyvärr en baksida, fattigdom, hiv och en historia som slår och slår och slår hårda slag i magen. Folkmordet 1994 dödade på det mest brutala sätt minst 800.000 människor på 100 dagar. Det lever folk med än idag.

Men så finns det människor som Alfred, Louis och Constence. Louis är barnbyledare i Kigali. Byn fick byggas ut efter folkmordet för att möta behovet av ensamma och traumatiserade barn och har i dag 15 familjehus. En av de underbara mammorna är Constence som tar hand om tio barn mellan 3 månader och 14 år.

Alfred berättade idag när vi åkte från flygplatsen att det idag är ”Hjältarnas dag”, helgdag i Rwanda då man minns de som stått upp för bra saker i landet genom historien. Det är också en dag där man lyfter barns rättigheter och ställer sig mot all form av utnyttjande av barn. ”För det är barnen som är morgondagens hjältar” sa Alfred, ”utnyttjar vi dem får vi inga hjältar i framtiden”.”

I morgon ska vi besöka verksamheten i Gikongoro ungefär två timmar söder om Kigali. Hoppas jag får återse kvinnan från förra året som startat eget med stöd från SOS familjestärkande program, hon som skickade sin man till skolan så han kunde bli lite duglig och hjälpa henne med affärerna.

/Anna

Kvinnokraft

Måndag. Efter en hel dag på resande fot är vi i Delhi, Indien. Idag har vi besökt våra familjestärkande program i ett område i Faridabad söder om Delhi. När stenbrottet stängdes och männen blev arbetslösa förlorade många familjer sin huvudinkomst och många blev hemlösa. Nu har kvinnorna fått stöd att organisera sig. De sparar 100 rupier i månaden per person och kassan används för att den som behöver ska få låna för att sätta upp tex en affär och på så sätt kunna försörja sin familj. De betalar tillbaka med en årlig ränta på 1 procent. Varannan vecka träffas de, dricker kaffe, bestämmer hur kassan ska användas och diskuterar andra gemensamma angelägenheter och intressen. SOS ger stöd genom olika kurser, rådgivning och hjälp att söka olika statliga bidrag, och annan hjälp till självhjälp.

Vi besöker kvinnor med olika typer av affärer, skrädderi, grönsaksstånd osv. Alla har markant förbättrat situationen för sig själva och sina barn. Stoltheten går att ta på. Varje kväll får också barnen extraundervisning på centret av ett antal lärare. Det finns ett dagis där kvinnor kan lämna sina barn på förmiddagen för att själva kunna jobba. Och kurser i sömnad för flickor som behöver lära sig ett yrke. Jag inte varit i Indien tidigare men vad som slår mig är att även i de fattigaste kvarteren målar familjerna sina hus på insidan och utsidan i klara, vackra färger. Rosa, blåa och gula hus och skjul avlöser varandra. Det finns en värdighet i färgen, att trots fattigdom och brist på det mesta är boendemiljön viktig. Det sker också en utveckling på jämställdhetsområdet. Tidigare var kvinnorna förbjudna att lämna hemmen. Men genom information och påverkan tar kvinnorna nu allt större plats som inkomstbringare till familjen.

/Carola 2012-01-16

Barnen som blir över

Lördag. Idag åkte vi och besökte ett statligt barnhem. Jag har gjort det förut och när vår kollega från barnbyn föreslog att vi skulle besöka ett var det självklart. Men det är jobbigt. Vi åkte i cirka en halvtimme och när vi kom fram var vakten skeptisk men släppte in oss. Vi hade med oss presenter som barnbyn ordnat. Några fotbollar, pennor och block, lite godis som med förtjusning togs emot av barnen. Men först fick vi sitta ner med chefen och dricka te. Han var mycket vänlig och undrade var vi kom ifrån. Vi frågade om vi fick fotografera och det var ok, utomhus på husen. Vi gick till flickornas rum där alla stora barn var samlade. Det var blandade åldrar, vissa hade lättare funktionsnedsättningar. Barn som blivit över, som ingen velat ha. Det var kala rum och tomma sängar, inga personliga ägodelar. Pojkarnas rum en trappa upp såg likadant ut. När vi delat ut presenterna verkade de ha godkänt oss och vi fick även fotografera inomhus.  Jag tror att de här barnen kommer att bo här tills de blir vuxna. Det kändes framtidslöst och sorgligt.

  
Personalen jobbar i skift. Idag var de två stycken. De jobbar 24 timmar sedna kommer det några nya.

En trappa upp låg de små barnens rum. Nio barn, fyra spädbarn och fem barn i tvåårsåldern. De stora barnen sitter i varsin järnsäng de små ligger i varsin sitter. Det är rent. Det finns flera mjukisdjur men istället för att ligga i sängen är de upphängda på linor någon meter över barnen. En ensam tjej håller lite, matar lite, tröstar lite, hon ser snäll ut men hur långt räcker en person till nio små barn. Vi går fram och pratar och ler, försöker få kontakt med barnen. Vissa tittar lite, andra ser mest rädda ut. Jag förstår det – fyra vitingar som de aldrig sett.

En stund går det bra, men vi tittar på varandra och alla gråter. De är så små. Många kommer att bli adopterade, jag hoppas det i alla fall. För de små finns det ju fortfarande en chans. Om de får komma någon annanstans kommer de att komma över det här. Så är det för barnen som kommer till barnbyn, efter en ofta ganska kort tid går de från att vara slutna till att knyta an till sina barnbymammor, de utvecklas, blir vanliga barn. Det händer hela tiden. Det borde finnas fler barnbyar, fler adoptioner och såklart stöd till föräldrar och familjer så att de inte behöver överge sina barn från början.
Bilderna efter ett sådant här besök stannar alltid kvar, och sorgen.

Mums med kondenserad mjölk

Fredag. Det är varmare i Hanoi. Idag fick vi kaffe till frukosten. Vi behåller dubbla tröjor på men då fryser vi inte. Barnbyn i Hanoi, Mai Dich, är väldigt trevligt upplagd. Husen ligger lite osymmetriskt längst en slingrig gång. Det är grönt av träd och växter. Varje familj har en liten köksträdgård där de odlar sallad, kål, spenat. På träden växer stora grapefrukter, äpplen, stjärnfrukt och mandariner. Grönsakerna bidrar till hushållet och håller kostnaderna nere då matpriserna ökat kraftigt de senaste åren. Priset på ris har tredubblats på två år. Barnbymammorna är väldigt duktiga på att laga och ta tillvara mat och barnen lär av henne och hjälper till. Bland annat kokar de fint inlindade paket med sticky rice, bönor och fläskkött inför nyåret som firas om drygt en vecka. Paketen ska koka utomhus på öppen eld i tio timmar. Mammorna övervakar koket. Vi har smakat många nya intressanta saker. Baguette doppad i kondenserad mjölk, ris blandat med en seg sörja av socker och cassavarot, kanderad ingefära med chili (läs bränner hål på tungan men man kan ändå inte sluta äta), grillad get, sticky rice, vaktelägg i alla former det mesta är gott och nästan allt kan doppas i fisksås. Och samtidigt som man sitter på golvet medan benen somnar.

   

SOS-skolan i Hanoi är något mindre än den i Vinh. 757 barn i 24 klasser. Barn från fattiga familjer prioriteras och flera av dem får stipendier för att kunna gå där. Stipendierna kräver dock även goda resultat av eleverna. Just resultatfokuseringen märker vi tydligt. Alla elever oavsett var de kommer ifrån satsar hårt på skolan och det är oerhört viktigt att få en bra utbildning. Att få gå i skolan så länge som möjligt är högt värderat och föräldrar lägger så mycket de förmår på barnens utbildning.

  

På kvällen efter middag går vi och besöker två tjejer som vuxit upp i barnbyn och som nu bor i en lägenhet en bit bort under tiden de läser på högskolan. Lägenheten är liten och sliten. I två rum och kök bor det fem tjejer, fyra av dem delar säng, två och två. För oss verkar det hårt att sova på bambumatta men just det verkar vara praxis. Inga sängar är mjuka. Det ser väldigt torftigt ut men att kunna läsa på högskola eller universitet är viktigt och barnbyn ligger nära och de kommer ofta hem och hälsar på.

 
För oss blir det ännu en sen kväll.

Utbildning, utbildning, utbildning

 .Vi besöker en tredjeklass. Barnen räknar matte och i deras anteckningsböcker kan man se jämna raka bokstäver och siffror. Alla har en otroligt vacker handstil.

Torsdagsmorgon. Idag regnar det inte. Vi äter frukost i samlingshuset, två stekta ägg och baguette med gurka och tomat, och te, alltid te. Baguetterna härstammar från den franska kolonialtiden. Vårt första besök är på skolan. Där går det 1 356 elever i 32 klasser. Det är den enda skolan i regionen som har motsvarande både grundskola och gymnasium. Rektorn är stolt över de fina resultaten, 99,5% av de som gjorde den avslutande examen på high school klarade provet. Det är en enorm skola, vi får stänga dörren till gården när det är rast för att överhuvudtaget höra vad rektorn berättar. Larmet från lekande, rastande elever är öronbedövande.

 Killarna kom hem för att äta lunch. De tittar nyfiket på fyra stornäsor som är på besök.

Vidare till ungdomsboendet där 50 pojkar tränas på att bli självständiga. De bor tillsammans med tre ungdomsledare och en kock som lagar mat i veckorna. På söndagarna lagar de själva mat. Kokkunskaperna har de med sig från barnbyn där barnbymammorna varit duktiga lärare. Det är ganska tuffa dagar med för-, eftermiddags-, och kvällspass i skolan, däremellan tränar de sport som fotboll och pingis. Det blir inte mycket fritid och även här är disciplinen märkbar. Att göra sitt bästa i skolan är viktigt och det märks att alla satsar på att klara studierna. Av de 50 kommer 13 stycken från det familjestärkande programmet. Det är begåvade pojkar från landsbygden som fått stipendium för att gå i SOS-skolan och bo på ungdomshemmet. Det är blandade åldrar i vart av de 5 husen och städningen sköter de själva.

 En liten omväg genom risfälten.

Efter lunch är det dags att åka tillbaka till Hanoi och det innebär nya åtta timmar i bilen för de 30 milen. Efter en timme är vi fast i bilkö. En lastbil har vält över vägen och stoppar upp all trafik från båda håll. Men vår chaufför är kreativ och kör iskallt kors och tvärs vid sidan av vägen och efter ett tag svänger vi av och tar en omväg genom risfält och avsides byar. Det är så man får se lite mer av landet. Vi åker på gropig väg genom små byar. Varje hus verkar ha någon sorts försäljning. Kläder, dricka, kokosnötter, moppar och långklänningar. På filtar utlagda längs väger står skor till salu, prydligt uppradade. Husen har en speciell stil. Rektangulära boxar som är rikt dekorerade på främre kortsidan med balkonger, fina trädetaljer och många fönster. Sidorna är dock murat grå släta utan fönster som om nästa hus skulle byggas vägg i vägg men sen blev det inte så. När det blir mörkt ser man bara lyktorna från mötande bilar och inbromsande bilar framför oss.
Så småningom är vi framme i Hanoi.

Ska det inte vara varmt i Vietnam?


Vi äter middag på kvällen i hus nr 6,  familjen ”Päronträd”.
Benen somnar av att sitta på golvet men maten smakar fantastiskt.

Vi är i barnbyn Vinh. Här bor det 149 barn i 15 familjer. Det duggregnar och är kallare än jag trodde. Efter ett besök hos bychefen och en av, vad det visar sig, oändliga koppar svart vietnamesiskt, ganska beskt, te går vi till förskolan som ligger precis bredvid barnbyn. Här går det 196 barn de flesta från närområdet. Barn mellan 3 och 5 sitter på små små stolar vid långbord och äter. Det är hög volym men alla sitter ner och äter ordentligt fast de är nästan 200 stycken. Disciplin.

Vidare till barnbyn, hus nummer 12 B (egentligen 13 men den siffran vill man inte använda då det betyder otur) mamman som är den äldsta i byn är 62 år. Hon har tagit hand om 25 barn över åren och har precis som alla de andra mammorna i byn jobbat där från det att barnbyn öppnade, 20 år. Tala om låg personalomsättning. Vid 67 kan hon få flytta till det nybyggda huset för mammor som gått i pension. Bra för henne och bra för barnen som får ha kvar henne som mormor.

Sedan tre år driver barnbyn även familjestärkande program. Här går det ut på att se till att barn från fattiga familjer eller barn som helt saknar föräldrar kan gå kvar i skolan och inte behöva arbeta. De får en summa varje månad som räcker till skolavgift men också till mat. Lai,14 år har pigga ögon och håret på ända. Han säger sitt namn, ålder och vilken klass han går i på engelska. Pappan är död och mamman har svårt att jobba på grund av hjärtproblem. Utan stödet från SOS hade han inte kunnat gå kvar i skolan. 200 barn i Vinh och närområdet får samma typ av stöd.

Lite fakta: Vietnam var det första landet utanför Europa där det öppnades en barnby. Det var 1969 men sedan stängdes byarna när kriget tog slut 1976 och var stängda fram till 1987 då nya förhandlingar tog fart. Barnbyn i Vinh firade 20 år häromdagen.

Vinh, Vietnam 9/1/2012

Carola, Katja, Maja och Åsa

Efter ca 20 timmars flygning, en lite för lång väntan vid fel bagageband och sedan åtta timmar i bil är vi framme i Vinh, ca 30 mil söder om Hanoi. Bilfärden är egentligen värd ett eget kapitel med omkörningar ömsom höger ömsom vänster om passerade bilar, asfalt blandat med gropig grusväg och ett konstant blinkande med helljus och tutande, men vi lämnar den därhän just nu i alla fall. Jag heter Carola Rydstedt, är redaktör på SOS Barnbyar och tillsammans med tre kollegor besöker jag Vietnam för att samla material och bilder till vår tidning bland annat. Reportagen får ni läsa när tidningen kommer ut i slutet av mars, här får ni följa oss på vår resa.

Vi får bo i gästhuset i barnbyn och det regnar och är becksvart när vi kommer fram. Det var i går vid midnatt. Och det är kallt, jag har packat för få, läs inga, fleecetröjor och definitivt ett för tunt nattlinne. Sängen är stenhård. Idag ska vi besöka förskolan och några familjer i barnbyn före lunch och sen de familjestärkande programmen på eftermiddagen.

Sawubona! från Swaziland

Andra dagen möter vi Gladys i Siteki i östra Swaziland. Hon är änka, mamma till fyra barn, mormor till ett och hon ingår i det familjestärkande programmet. Gladys hade tidigare stora problem att försörja sin familj. Idag är hon på väg att klara sig själv. Vilken fantastisk kvinna. Siswati

Vi får en lektion i dans

Utanför ett av husen i barnbyn i Chimoi hörs rytmisk musik. Mamman ser våra nyfikna blickar och bjuder in oss. Av barnen blir vi uppbjudna till dans!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.